En stor längtan...

...jag har en längtan som bli bara större och större varje dag, som blir mer och mer "jobbig" ju mer tiden går. Jag är inte av den avundsjuka sorten, absolut inte! Det är liksom inte jag... men det är svårt att låta bli att känna i alla fall lite avund när andra lyckas med grejer jag inte kan med för tillfället!

Jag vill ju ha ett syskon till Emil... längtat sen han kom ut! Jag vill vara gravid igen - halsbräna, vatten smaka metall och känna mig som en överviktig flodhäst, ha värkar igen (ja, jag vet jag är knäpp!) och allt det där! Det är det underbaraste jag ha varit med om... vill uppleva det igen!

Men... det finns alltid ett men! Just nu äter jag för mycket medicin... och det verkar inte som om min läkare vill dra ner på den än. Och Mattias blir ju som sagt uppsagd under året, när hans arbetsplats ska läggas ner... ska han plugga som han fundera på är det nog inte läge att skaffa barn igen. Och så köket först...

Självklart blir jag överlycklig och glad för andras skull när de berätta att de ska ha barn... men en liten liten liten Linda imon mig bli ledsen fö att det inte var jag som berättade nyheten!  Och när folk fråga är det inte dags för en till, är det nästan lika illa som om de hade sparkat mig i knävecket... men en annan håller god min och säger "kanske de"...

För att gnälla lite till... så hade det ju inte varit fel om Mattias kunde fria med nån gång...  men det lär ju inte hända!!! *grr*